Avslutande reflektioner

Jag har slutfört kursen på ett annorlunda sätt än tänkt. Och jag hade säkert fått med mig mer om jag gjort det som det var tänkt. Jag var med halva kursen på vanligt sätt men hoppade sen av på grund av personliga själ. Senare fick jag chansen att "komplettera" i efterhand och tog den. Det innebar ett lugnare tempo men färre att samarbeta och resonera med.

Första halvan, när jag gick kursen "på riktigt" fanns det massor av erfarenheter att dra. Det var högt tempo. Inlämningar varje vecka. Jag tyckte det var för högt och kände mig ganska jagad av det (kan ju delvis bero på mitt tämligen svajiga hälsotillstånd). Men i backspegeln tror jag det höga tempot kanske var en förutsättning för att vi i pbl-gruppen skulle komma till skott och får saker att bli av och arbetet att gå framåt även om inte alla hade tid att simultant vara med på alla möten och så. Hade det varit lugnare tempo hade vi nog väntat in varann, flyttat mötena tills alla kunde och så hade det gått långsammare och långsammare.

Jag tror att det jag tydligast fått med mig från kursen så är det en bunt - för mig - nya verktyg. Blogg och adobe connect har jag använt förut och twitter var heller inget nytt även om twitterchatt var ett nytt och intressant sätt att använda det på. Men helt nytt var prezi, padlet, hangout, google+, google drive. Men jag misstänkter starkt att min pbl-grupp testade fler samarbets- eller redovisningsverktyg som jag missade lite surt. Flera av de här verktygen tror jag att jag kommer att använda och/eller rekommendera för andra framöver och jag gläds över Alastairs lysande sammanställning över just sådana här verktyg (finns här).

Jag är glad över att få uppleva hur det är att samarbeta i en grupp där fysiskt möte inte ens är möjligt. Upptäckte att för mig är det viktigt att få mötas så face-to-face som möjligt, även om det är över nätet för samtalen via hangout när vi både kunde se och höra varann upplevde jag som värdefulla och ett sätt att skapa relationer som man kunde ta med sig in i andra verktyg där bara det skrivna ordet fanns som kommunikation, twitterchatt t.ex. Nyttigt att lära sig saker om sig själv.

Jag förstår att de som är facilitators lär sig massor varje de kurs de är med i eftersom hela den här processen är så dynamisk.

Designing Learning Environments

Författarna till "The theory and practice of online learning" (finns här) lägger ribban direkt på första raderna i det föreslagna kapitlet när de skriver "Att skapa en stödjande inlärningsmiljö för online-elever är avgörande för att säkerställa framgång, främja uthållighet, och undvika avhopp. Den ideala lärandemiljön syftar till att utveckla elevens självständighet och underlätta inlärningsprocessen genom att erbjuda stöd som är flexibla, anävndbara och lätt tillgängliga när de behövs." Det är ord och inga visor. Så här måste det vara! Annars tycker jag att formuleringarna i texter som berör öppna nätkurser, ofta är lösare formulerade, mer av förslag och tankar och exempel. Nåja, jag läser vidare.

Traditionella lärosäten som numera även ger distansstudier och inline-kurser har dubbla uppsättningar behov att tillmötesgå. Det är ju självklart men kan inte påpekas för ofta. Noggrann och genomtänkt planering samt betydande finansiella insatser är det som krävs för att tillfredsställa båda dessa grupper av studenter, menar författarna. Jag tror ofta det är ekonomin som är den avgörande faktorn. Intresse för att åstadkomma bra online-undervisning finns, och kunskapen finns att få, studenterna väntar, lärare och administratörer vill men har inte nog med resurser (främst tid) för att utföra det i önskad utsträckning. 

För att ge "rätt" stöd måste man utgå från studenterna. De måste känna sig bekväma med supporten. Supporten måste, precis som lärare, möta studenterna i deras situation, så det inte blir ett motstånd att söka hjälp för att man "känner sig dum, eller dumförklarad". Detta gäller minsann all sorts support. Vi har ju lärare som vittnar om det motsatta bemötandet från IT/IKT och som kan berätta hur fel allt blir då. Stödet måste vara begripligt, möjligt att förhålla sig till och att hitta i. Det är nog det viktigaste, sen kan man utforma det på olika sätt, men det måste vara flexibelt, tillgängligt, lättbegripligt och användbart konstaterar författarna. Och det är bara att hålla med. 

Och samtidigt konstatera att det där är ju inte så lätt. Hur uppnår man det? Genom att fråga studenterna vad de behöver och hur de vill ha det förpackat. Genom att utvärdera och värdera. Genom att lära från andra lärosäten.

Men vi måste också vara tydliga med vilken sorts stöd användaren kan vänta sig, och från vem. Hur studenten kommunicerar med institutionen/fakulteten/universitetet. Vad som förväntas av dem. Och hur de signalerar att de är i behov av stöd.

Så långt tankar grundade från "The theory and practice of online learning"

Jag läste något annat av de föreslagna dokumenten också men väljer att i stället förmedla min pbl-grupps redovisning av uppgiften. 

Det här tycker jag var en rolig jämförelse. Fast vi är olika så behövs vi alla och genom att vi har olika roller, så kompletterar vi varann och maskineriet funkar. Detta är ju en sanning i många sammanhang, även här.
Hitta din roll. Bli en kugge i maskineriet. Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi bli världens bästa team för att möta och stötta dem som vi jobbar tillsammans med.

Open Educational Practices

Möjlig översättning: Öppna utbildningsmetoder

Mycket av det jag läste och tänkte handlade om pedagogik. Och de två texter jag främst kommer att reflektera kring är

• Innovating Pedagogy 2014 – Open University Innovation report 3 finns här
• bildspelet Critical Digital Pedagogy av Jesse Stommel finns här

Innovating Pedagogy föreslår tio "uppfinningar" som de anser borde appliceras och användas (mer). Jag tycker det var intressant läsning och frågar mig hur jag kan ta till mig dem och låta mig påverkas i mitt eget lärande, men främst i mitt arbete och - som en konsekvens - i hur vi på ftk bedriver undervisning.

Massiv öppen social inlärning vill lägga in fördelarna från sociala nätverk i MOOCs. 

Att genom ett klick kunna "gilla", att kunna följa andras flöden och inlägg ger studenten möjlighet att skapa sitt eget nätverk för lärande. 

På något sätt behöver vi bli bättre på den direkta återkopplingen och bekräftelsen som spelandet för med sig. Här föreslås att man kunde tävla i quizz eller andra utmaningar. Jag har en dotter som skriver romaner under NANOWRIMO (mer info här) och då brukar hon och en kompis utmana varandra i "ordkrig" - vem skriver flest ord på en kvart? Det är ett sätt för dem att stötta varann och att hålla fokus. Nu kanske inte antalet ord är det viktiga i våra sammanhang, men själva idén med utmaningen under en så kort tid och med enkla mätbara jämförelser skulle säkert pusha många.

Det ständiga problemet med att skapa grupper där det visar sig att en del av deltagarna inte tar sitt ansvar och kanske inte ens är närvarande skulle man kunna lösa genom att skapa korta samarbeten av dem som just för ögonblicket är online. Det var en ny tanke för mig. Kan man bara få det att funka, både med tekniken, och med relevanta uppgifter, så kan det ju vara en jättebra idé. 

Lärandedesign formad av analys vill få till att ett bra, sammanhängande flöde av media, teknik och pedagogik där syftet är att flytta fokus från innehållet till studentens aktivitet och hens utveckling. Vad jag förstår så ska designen klargöra förväntade studieresultat, hur de ska uppnås och när de ska bedömas. Men det tror jag är saker som redan sker, vad jag förstår är merparten av våra lärare duktiga på det här så just den här punkten känns inte så aktuell.

Flipped classrom - att använda klassrummet "bak-och-fram" - det är högintressant. Här används tiden mer effektivt på många sätt. Genom att studenten kan lyssna på föreläsningen när och var den vill och hur många gånger som helst ökar förutsättningen för närvaro. Frågor och kommentarer förmedlas tillbaka till läraren som kan klargöra vid nästa möte. Då blir frågeställaren anonym så fler kan våga fråga, läraren får tydlig feedback vad flera tycker är svårt eller otydligt och kan förbättra detta till nästa gång kursen ges. Tiden tillsammans kan användas till handledning och studentarbete med lärarnärvaro. Många vinster tycker jag. Nackdelarna lär visa sig så småningom...

Ta med din egen enhet. Vi människor är så mycket av revir-individer och många av oss är trygga i sin invanda vrå. Fördelarna med att ta med sin egen dator eller padda eller mobil är att där känner man ingen sig: tangenterna sitter där de ska, genvägarna finns, alla gamla dokument som kan vara bra att ha, minnet av besökta sidor mm, mm. Och där finns ens eget lärande nätverk i alla dess former. Jag tror vi måste underlätta mer för att använda sin egen enhet. Hur det ska fungera tekniskt är jag inte insatt i, men ur ett pedagogiskt och lärande perspektiv tror jag det är däråt vi måste gå. Nya utmaningar för IT-avdelningen alltså. 

Att lära sig inlärning tror jag flera av våra studenter inte är så förtrogna med. De är mer vana att bli serverade det de behöver. Att själva reflektera över varför en del inlärning går bättre eller sämre för dem, att analysera hur de gjort och vilket resultat det gav, att dra lärdomar av det och lära sig mer om sig själva och hur just de lär sig bäst - det tror jag inte hör till vanligheterna. Men visst är det något vi alla skulle ha nytta av, som skulle utveckla oss. Men hur planterar man den idén? Och (svårare) hur ger man förutsättningar och verktyg för det?

Dynamisk bedömning fokuserar på studentens utveckling. Bedömaren interagerar med studenten under bedömningsfasen, identifierar studentens svårigheter för inlärning och föreslår sätt att övervinna dessa. Goda intentioner visserligen men hur skulle man kunna förverkliga detta fullt ut? Vilken arbetsinsats! Det skulle ju gå åt hur mycket tid som helst för bedömaren. Jag tror vi skippar det så länge...

Event-baserad inlärning handlar om att ta idéer från hur event fungerar. Kort tid (timmar eller dagar) och är ett tillfälle både att se fram emot och värt att minnas. Här uppmuntras man att lära sig tillsammans, att mötas oavsett förkunskaper och här finns resurser som vanligtvis inte är tillgängliga. Jag tilltalas av den här tanken och minns tillbaka när mitt arbetslag gjort motsvarande. Att samlas under en avgränsad tid, gärna på en annan plats än den vanliga, med ett tydligt fokus men samtidigt med tid för det sociala. Det är sådana tillfällen som sätter positiva spår. Och det är förunderligt så produktiv man kan vara under ett sådant projekt. Så det här vill jag gärna göra tillsammans med kollegor. Men som lärare tror jag det är svårt att hitta tid till planering och genomförande. Men det finns eldsjälar bland dem som skulle älska att testa idén och då skulle jag gärna vara med på ett hörn.

Lärande genom att berätta har jag stött på fast i något annorlunda form. Som lärare har jag hävdat att det bästa sättet att lära sig är att lära ut till någon annan och så jag utmanat mina elever att hålla genomgångar, att lära varann, att dela med sig av det de kan i olika sammanhang. Learning by writing funkar på ungefär samma sätt för när man formulerar sig, hittar en struktur, tvingas tänka till för att ta med detaljer i rätt ordning osv då blir det också klarare för en själv. Man lär sig mer när man formulerar det man trodde att man kunde, oavsett om det sker genom att berätta, skriva eller undervisa. Det är inte underligt att all forskning resulterar i skrivna rapporter. För genom dem lär sig både den som skriver och den som läser.

Tröskelbegrepp är något som, när man lärt sig det, öppnar upp ett helt nytt sätt att se på ämnet. Och när man lärt sig är det inte något man kan bortse från igen. Det här låter spännande, men hur applicerbart är det? Jag menar, det beror ju väldigt på vilket ämne det handlar om huruvida man kan hitta på trösklar, och det är ju helt upp till läraren om den vill jobba med den här sortens uppgifter. Kanske kan vara ett pedagogiskt tips att dela med oss av vid något sammanhang, men inte mer.

Hobbyarbete är ett sätt att lära sig genom att jobba/mixtra/bygga med olika material, en slags kreativ innovation där idéer, material och metoder samverkar. Kul tanke men kanske inte så enkelt att göra något av i alla ämnen och moment.

Så långt Innovating Pedagogy, och det blev visst långt. Men jag kan ändå inte låta bli att ta med några tankar från Critical Digital Pedagogy.

"Pedagogiken är platsen där filosofi och praktik möts." Det var väl vackert formulerat?! Det är nog ofta en sanning, men man skulle önska att det alltid var så. 

Pedagogik är det utrymme där student och lärare möts och lär av varann och det är personligt vilket innebär att lärare varken kan eller bör vara objektiva, opolitiska, oengagerade. Hm, en subjektiv lärare tänker jag är en som tar hänsyn till person, och låter sig påverkas att fjäsk. Men det är nog inte så författaren menar. Utan snarare att man som lärare måste vara en engagerad person som möter sina studenter utifrån vars och ens perspektiv. Då blir klassrummet en vänlig plats med utrymme för frågor och tankemönster. 

Kan det där mötet ske och leva genom webbaserade verktyg, eller förutsätter de det personliga mötet? frågar sig författaren, utan att ge något tydligt svar. Och det är väl en aktuell fråga. Hur gör man? Det är väl delvis det som förslagen i Innovation Pedagogy vill hjälpa till med. 

Vi måste förhålla oss lite styvmoderligt till tekniken. Den får aldrig bli det viktiga. Den är bara ett  verktyg som är utbytbart och som bör bytas när något bättre dyker upp. Fast i lagom utsträckning för man varken vill eller hinner lära sig nya verktyg hela tiden, det måste finnas lite stabilitet även när det gäller verktyg.

Bildspelet avslutas med ett hoppfullt citat jag också vill avsluta med
“The classroom, with all its limitations, remains a location of possibility. In that field of possibility we have the opportunity to labor for freedom, to demand of ourselves and our comrades, an openness of mind and heart that allows us to face reality even as we collectively imagine ways to move beyond boundaries, to transgress” Bell Hooks